URSULA JONSSONS  
FOTOALBUM




En förmiddag i början av augusti 1926 hände det i Hiddenhausen, ett samhälle i norra Tyskland, att tre blivande mammor nästan samtidigt kände att deras barn ville komma till världen. Men det fanns bara en barnmorska och så min far som var förlossningsläkare. Han såg ingen annan utväg än att i ilfart köra en av mammorna till BB i stan. Det var min mamma och så jag. Jag föddes alltså i en stad och jag har ofta frågat mig varför det blev just jag som har så svårt för att trivas i städer. Det har jag fått dras med hela mitt liv. I passet, körkortet och överallt står det att jag är född i en stad.



I huset intill denna kyrka är jag fö.. förlåt! tillbringade jag mina två första levnadsår.

           
                                                       
1941                                                         1991                                                         2001

I denna kyrka döptes och konfirmerades jag och där träffade jag min trillingssyster när vi firade vår guldkonfirmation och våren 2001 vår diamantkonfirmation. Vår trillingsbror fanns inte längre.



I samma kyrka vigdes Martin och jag.



Visst är det ett vackert foto? Den här vägen gick jag varje dag till folkskolan i läderskor, fast jag önskade mig så innerligt att få bära träskor som de flesta av mina klasskamrater - men nej, jag fick aldrig några.



Först när jag var vuxen skaffade jag ett par, smetade in dem med jord och gräs, så att de såg använda ut. Jag tog dem med mig till mitt nya hemland.



När jag tittar på detta foto blir jag glad och en aning stolt, det känns som om någon berömde mig. Vilken flicka fick väl inte beröm när hon lärde sig sticka!

Som den enda i klassen flyttades jag som tioåring till läroverket i sta'n. Just det i sta'n! Alla mina nya kamrater, bara flickor, de som bodde i stan, hade sina vänner sedan tidigare. För mig skulle det dröja tre år innan jag fann en bästis, en nyinflyttad flicka, som jag höll ihop med tills hon avled 1962.



Min far byggde 1928 ett stort hus, där också hans läkarpraktik rymdes. Många flyktingar under och efter kriget fick plats hos oss.



Mina bröder och jag. När vi blev större hjälpte vi till med telefonvakt och mycket annat som hade med min fars praktik att göra. Storebror Hermann fick ge sitt liv hösten 42 vid östfronten.

Till nästa sida


. . . . .