Prof. Christopher Gillberg
Hösten 1988 fick jag ett brev av NN. Hon berättade hur hennes femåriga, höggradigt överaktiva dotter hade blivit lugn efter en omställning till en kost utan mjölk och spannmål. Jag bifogar hennes brev. Det finns också i min bok "Nu räcker det! En bok om rätten att vara frisk och forskarprestige", som kom ut september 92. Tipset om kostomställningen hade hon fått genom min skrift "Teorin om basallergin".
Några månader senare rapporterade hon att hon hade besökt Dig med sin lilla dotter och berättat om hennes tillfrisknande för Dig. När hon ville ge Dig min skrift svarade Du att Du hade den och att Du trodde på den till "hundra procent".
Jag blev oerhört glad och - optimist som jag är - helt säker på att nu skulle alla överaktiva barn få hjälp om deras mammor följde Ditt råd. I Läkartidningen läste jag och i massmedia hörde jag att Du och alla Dina kolleger i världen var ense om att överaktivitet och autism, som tydligen är "släkt" med varann, hade biologiska orsaker och att dessa sjukdomar inte orsakas av fel uppfostran. Ni barnpsykiater tyckte också att vuxenpsykiatrin borde lära sig något av detta.
Föreningen mot Kroniska Besvär skickade NN:s berättelse som öppet brev förutom till socialstyrelsen till många tidningar. Mig veterligen publicerade bara Biologisk Medicin brevet.
Läkartidningen skrev följande: 89-1-12 "... Läkartidningen kan inte publicera den typ av fallbeskrivning Du sänt oss. Om den läkare som behandlade flickan anser sig ha påtagliga bevis för samband mellan överaktivitet och kosten att han vill uppmärksamma läkare i allmänhet på detta tar vi gärna emot fallbeskrivning av honom eller henna för sedvanlig medicinsk bedömning ... Yngve Karlsson."
89-1-23 "Det öppna brevet till socialstyrelsen rörande barnet med ett misstänkt MBD-syndrom har jag skickat till prof. Christopher Gillberg i Göteborg och bett om hans synpunkter. Till dess Läkartidningen hör något från honom får detta ärende vara vilande. Vi hör av oss från Läkartidningen så snart vi har fått prof Gillbergs kommentar... Jan Wållinder.
25-2-89 ...Jag vill gärna att Du hjälper oss att få kontakt med den läkare som behandlade flickan i den fallbeskrivning Du tidigare skickat oss och som Du också redovisat för socialstyrelsen. Alltså - vilken eller vilka läkare skall jag vända mig till för att be om en fallbeskrivning? ... Yngve Karlsson
Jag svarade 89-2-28: Tack för Ditt brev. Med samma post kom ett brev från den unga modern. Hon berättade att hon hade varit hos prof. Christopher Gillberg med sin lilla dotter. Här komer fler uppgifter: (läkarens namn och arbetsplats) skrev i somras , juni eller juni, ut en remiss till prof. Gillberg. Den 13-2 i år var de hos honom..."
89-3-7: Tack för brev och hänvisning till den läkare som behandlade fallet Du oberopat i vår tidigare korrespondens. Jag har i dag skrivit och bett om en fallbeskrivning för Läkartidningen. Hoppas alltså att få den artikeln - det brukar dock ta några veckor innan det blir ett manusskript... Yngve Karlsson
Några år senare fragade jag modern per telefon om hennes läkare inte hade skrivit till Läkartidningen. Svaret blev ungefär: "Nej, men han har lovat att göra det snart."
Nu har det gått lång tid och jag blir mer och mer ledsen. För inte länge sedan upprepade Du i ett TV-program att autism har biologiska orsaker, men, tillade Du, att man inte kände till vad det är. Jag har i alla dessa år nästan dagligen funderat över varför Du är tyst om teorin om basallergin, bl.a. alltså dietbehandlingen. Du har i motsats till de flesta av Dina kolleger ett utomordentligt bra rykte och anses känna ett äkta ansvar för Dina patienter. Det är därför att jag skriver detta brev.
Här följer mina funderingar och frågor:
1. Vill Du och Dina kolleger avvakta resultaten av pågående forskning om sambandet mellan "basallergi" och psykisk sjukdom? Min kommentar: Har denna forskning påbörjats? Jag har inte blivit komtaktad och risken finns att man missuppfattar teorin så att forskningen bedrivs fel. Dietbehandlingen är fullständigt ofarlig, varför skall tusentals barn, familjer och lärare lida i onödan i så många år? Man kan ju tillämpa teorin parallellt med forskningen?
2. Forskarna är "mutade" av läkemedelsindustrin. Kommentar: Denna uppfattning är starkt utbredd inom befolkningen. Personligen tror jag inte på den mer än i undantagsfall.
3. Forskarna vill inte - omedveten eller medveten - acceptera den definitiva lösningen av problemen. Den skulle ju medföra slut på deras forskningsprojekt och engagemang. En bit av deras identitet skulle tas bort och att söka ett nytt viktigt forskningsområde tar emot., åtminstone så länge man inte är tvingad till det. Jag anser att forskarnas enda syfte borde vara att finna svar som inte föder nya frågor.
4. De flesta forskare i hög ställning är män. Kvinnorna förfogar som grupp över en större empatisk förmåga än män, därför att könshormonerna påverkar hjärnfunktionen och därmed känslorna. Skulle den empatiska förmågan hos de flesta män inte räcka till att känslomässigt sätta sig in i patientgruppens lidande för att förstå att det är brottom att hjälpa dem och att forskningens mål är att bota och förhindra sjukdomen och att allt annat (t.ex. vetenskapliga artiklar, forskningsanslag) bara är delmål på vägen dit? Jag har mycket funderat över detta och undrar ibland om det i stället är fel på min egen hjärnfunktion på grund av en ovanligt stor produktion av kvinnliga könshormoner. Hur mycket jag än anstränger mig viljemässigt så lyckas jag inte att förstå forskarna. Obs.: jag skämtar inte.
På den andra sidan har jag och min familj upplevt ett liknande beteende hos min svågers vårdteam, mest kvinnor: Varken hans kvinnliga psykiater, kvinnliga distriktsläkare, distrikssköterska, hemsamariterna ville inse att min svågers beteendestörningar berodde på ofördraglighet av alkohol (också i små mängder) som medförde ett oerhört, men onödigt lidande för honom och oss - i massor av år. Vi bad att inte förse honom med alkoholhaltiga drycker, vi vädjade, grät, krävde, skällde, skrek, hotade, anmälde dem först hos landstingets ansvarsnämnd, sedan hos förtroendenämnden och socialstyrelsens ansvarsnämnd -ett 60-tal brev skickade vi, ingenting kunde övertyga dem (främst psykiatern). Min svåger dog november 92 i njursvikt. -...-.
Barnpsykiatrin har ett nästan oöverskådligt stort ansvar: De flesta "värstingar" och våldsförbrytare visar redan som barn beteendestörningar. Kan man bota dem som barn eller ännu bättre förebygga dessa störningar före halvårsåldern enligt teorin om basallergin skulle samhället kunna spara mycket pengar, bl.a. genom minskat behov av kriminalvård, det mänskliga lidanddet skulle minska och undervisningen i skolorna skulle bli mera effektiv mm.
Jag skulle önska att Du lästa min bok "Nu räcker det!" Glöm inte att läsa inledningen.
Med vänliga hälsningar
Ursula Jonsson ......
Om du har någon vetenskapligt underbyggd kommentar till denna artikel skriv den
här!